Vi var väldigt trötta på vår tråkiga hemsida, en hemsida klädd i kommunala kläder, så 
vi startade en blogg för att få större frihet i layouten. Vi tipsade mest om böcker och evenemang.  Vi startade en Facebooksida, där vi tipsade om nya medier och evenemang. Efter en seg start börjar vi nu närma oss 100 ”gillare”. Vi startade ett twitterkonto, där vi tipsar om nya medier och evenemang.

Vi såg CS Library och Axiell Arena och såg möjligheter. Vi köpte den senare. Efter mycket arbete med layout och innehåll, lanserade vi vår Arena-sida den 2 maj i år. Fördelen var att användaren inte behövde gå till två olika sidor för att söka i katalogen eller för att titta på hemsidan och vi fortsatte att tipsa om medier och om evenemang – om än i lite snyggare förpackning.

Men vi har ändå hela tiden känt att det är något som fattas. Det är inte plattformarna. Det är budskapet. Vad är det vi vill sälja? Nya medier och evenemang? Nej, en lust att ta del av våra medier, av kultur, att lära, att möta andra människor. Och hur förmedlar man den lusten digitalt? Möter du en besökare, kan du med ögon, röst och kroppsspråk förmedla det du vill och känner. Hur gör man det via webben? Jag har funderat mycket över detta. Jag tycker det vi skriver blir så platt, formellt och tråkigt! De flesta i bibliotekspersonalen har ingen vana vid att skriva. Vi är ganska taffliga på att fotografera också. Och på att efterbehandla bilderna. Visst finns det mycket bilder som är lovliga att använda på nätet, men ibland vill man ha något eget.
Ge mig en journalist, ge mig en fotograf! har jag sagt till mitt länsbibliotek. Anställ någon vi kan få låna ibland!

Men så i förra veckan var jag på en träff som länsbiblioteket ordnat för oss som har eller tänker köpa Axiells Arena. Det var ingen träff med Axiell, utan länsbiblioteket hade bjudit in Krister Andréasson från Mölndals stadsbibliotek. Krister berättade hur man i Mölndal gått igenom flera stadier på sin hemsida (samt bytt från CS Library till Arena). När jag lyssnar till Krister, tänker jag på att det användarna till största delen vill ha är katalogen. Inte tidskriften Vi läser på Vaggeryds vis. Hur kul det än hade varit att göra en sådan webbsida! Hur många läser boktipsen på  bibliotekens hemsidor? Hur många läser bloggen jämfört med dem som söker i katalogen?

Krister jobbar med katalogen och med det mervärde det ger att länka till webbplatser, där andra redan gjort jobbet. Varför skriva boktips på hemsidan eller bloggen, när man kan skriva i boktips.net och dela med sig till andra?

Tacksamt tar vi emot resultatet av det utvecklingsarbete som Krister och andra delar med sig  av.

Och genast får jag nya tankar på vad man kan göra. Jag funderar på om det är läge att lägga ner bibliotekets blogg och lägga krutet på att låta någon lära sig lite mer om XML, CSS och API.

Åke började sitt framförande med att visa en trailer från filmen Inception och associerade till sönderfallandet av det traditionella begreppet bibliotek; drömbilder, dekonstruktion och rekonstruktion.

Detta är nog det mest spännande vi kan fundera över inom biblioteksvärlden idag. Jag gör det. Varje dag.

Jag ser hur vårt traditionella bibliotek demonteras. Alla ser det inte – än. Och fortsätter jobba traditionellt och tror att mer av samma kanske ger resultat. Så tänker också en del av våra politiker.

Hos oss har utlånen av fysiska medier stadigt minskat de senaste åren. Undantag är de första månaderna under 2011. Här har vi en marginell ökning, men den är så marginell att den kan t.ex. bero på omlån av ett par förskolors lånade böcker.

Böcker blir allt billigare, mer tillgängliga och pocketutgivningen är stor.

Utlånen av tidskrifter har minskat. Beror det på exponeringen? Beror det på alla dessa glättade månadsmagasin, som tidigare lånades ut mycket ständigt erbjuds i billiga kortprenumerationer? Är vi mätta på matlagning, hemmafixning och trädgård genom det stora utbudet av sådana program på TV?

Gymnasieeleverna, som vi har i vår närhet hela tiden, lånar nästan inget förutom läroböcker och littertur till projektarbeten. De använder biblioteket som uppehållsrum – och mötesplats: ja.

Färre skolklasser kommer till biblioteket. En ökad satsning på skolbiblioteken i stället. Det är ju bra, men påverkar vår statistik negativt. Ytterligare ett argument mot att stirra sig blind på utlån som nyckeltal för verksamheten.

Vi ligger inte i centrum och vissa kvällar är det väldigt dött på biblioteket.

Det största gensvaret på vår programverksamhet ger våra pensionärer.

Ja, så här kunde jag hålla på och räkna upp saker som visar på hur biblioteket marginaliseras mer och mer. Men jag tror på det resilienta biblioteket, ett uttryck myntat av kulturjournalisten Gunilla Kindstrand. Jag har mina drömbilder av det resilienta, det rekonstruerade biblioteket. Just nu är det en hop ganska osammanhängande bilder, men jag jobbar på en struktur, både för det fysiska och det virtuella och det mitt emellan! Vi har idéer. En del håller vi på att genomföra. Jag återkommer!

Ung 3.0 är en norsk konferens om ungdomskultur, denna gång förlagd till Sandefjord. Jag har varit på konferensen de båda tidigare gångerna och tyckte då att jag fick med mig många idéer hem. Därför åkte jag en tredje gång och tog med mig min nyanställda ungdomsbibliotekarie. Detta är hennes första bibliotekariejobb och jag tyckte konferensen kunde vara en bra introduktion till tjänsten. Konferenser ska man åka två på tycker jag. Det är bra att ha någon att reflektera tillsammans med. För en ungdomsbibliotekarie – eller vilken annan bibliotekarie som vill utveckla,förändra sin verksamhet, så är det bra att åka tillsammans med sin chef.

Konferensen har utvecklats

Något som skilde sig från föregående konferens, som var för två år sedan, var kanske det att man inte riktigt på samma vis såg på ungdomar och ungdomars mediebruk utifrån utan från deras eget perspektiv. Det handlade inte om ifall man använde eller skulle kunna använda sig av sociala medier i bibliotek och skola , utan hur man gör det. Tidigare satt en panel av ungdomar och blev intervjuade. Nu höll de själva anföranden, (Glimt fra ungdoms mediebruk) som var mycket bra – t.o.m. i professionell klass.  Elever från gymnasiets mediaprogram dokumenterade konferensen i alla kanaler.

Utmaning för bibliotekarier

Verkligen inspirerande och tankeväckande var Ida Aalens framförande Jeg har Google , hva skal jeg med dere? Hon kallar sig för ”papirlös student” . Det hon föreläste om handlar om studieteknik, kanske något för gymnasiebibliotekarier att  undervisa i? Visst använder hon fortfarande böcker, men frågan Hvad skal jeg med dere til? fick vi aldrig något svar på. Den frågan är det upp till oss att besvara.

Nätverket är inte till bara för dem som arbetar med webb eller digitala tjänster. Alla som är intresserade av dessa frågor är välkomna att vara med. Det digitala eller virtuella blir ju en allt större del av vår verksamhet ute på biblioteken och jag menar att det är viktigt att även vi som jobbar på de små biblioteken är med i diskussionerna. Det är viktigt att också våra synpunkter finns med. Vi kan kanske inte bidra med så mycket expertis - det finns andra som kan, men vi kan vara med och påverka ur brukarsynvinkel. Vi kan byta erfarenheter och idéer. Det mesta som stora bibliotek kan göra, kan vi också göra om än i mindre skala.

Den som vill bli medlem i nätverket, anmäler sig på Svensk Biblioteksförenings webbplats. Det enda kravet är att man är enskild medlem i föreningen. Nätverket har en mailinglista, men nu också en nystartad sluten Facebook-grupp för diskussioner m.m. som man kan begära att bli med i sedan man gått med i nätverket.

Visst, det är en klassiker och denna bok är utgiven 1964 och omtryckt 2001, men inte någonstans i förordet nämns något om McLuhans i mitt tycke mycket rasistiska uttalanden i boken. Vad jag vet har det inte heller tagits upp under någon föreläsning. Naturligtvis bör studenten kunna förhålla sig till detta, men jag tycker att det är märkligt att det inte kommenteras på något vis.

I kapitlet film uttrycker sig McLuhan t.ex.så här:

I likhet med den muntligt strukturerade ryssen, vill afrikanen inte finna sig i att det visuella och det auditativa kopplas ihop. Ljudfilmen betydde rena döden för den ryska filmindustrin, eftersom ryssarna (liksom varje annat efterblivet och muntligt strukturerat folk) har ett oemotståndligt behov av inlevelse, och inlevelsen förstörs genom att ljud fogas till bild.

För egen del tänker jag på att jag idag blivit intervjuad av Radio Jönköping med anledning av att bibliotek bloggar och är med på Facebook. Förmodligen har man hittat inspiration till det reportaget från lokalpressen, som skrev om detsamma i veckan. Hur nytt är det? Har man inte läst några biblioteksbloggar förut? Så många gånger som vi berättat om vår blogg och om vår Facebooksida i olika sammanhang!

Vi har ganska många läsare ibland, ibland är det bra mycket färre. Det har att göra med vad vi skriver om och hur ofta vi uppdaterar. Facebookföljarna har stagnerat, vi borde marknadsföra sidan mer, men det är mycket som ska prioriteras.

Vi ska göra en marknadsföringsplan under året. Det behövs struktur och organisation, men det är lätt att det blir en fin pappersprodukt. Hur får man det att fungera i praktiken? Vi har haft bloggschema, med ansvar var sin vecka, ändå behövs någon som har huvudansvar och driver på.

Jag är nyfiken på hur ni andra arbetar med er marknadsföring inte bara via utan också av sociala medier.

 En kategori sökande är de som förmodligen är tvingade av Arbetsförmedlingen att söka. Knapphändigt skrivna ansökningar med ytterst lite information utom CV:t. De som söker har ingen examen inom kultur/informationssektorn eller har inte lyckats få jobb på flera år.

 Sedan har vi den kategorin som jag funderar mest över. De som söker för att det verkar roligt att jobba på bibliotek. Vad är det för en bild vi förmedlat av vår profession, när man tror att man kan få ett så pass krävande jobb som en tjänst som ungdomsbibliotekarie bara för att man tycker om böcker eller läste för sina barn när de var små?

 Är det bara små bibliotek som kanske blir mer familjära med sina låntagare som får den här typen av ansökningar? Har det att göra med att vi sedan lång tid tillbaka har personer utan bibliotekarieutbildning och med annat jobb som huvudsysselsättning som timanställda på våra små filialer. Det kanske verkar som om vem som helst kan jobba på ett bibliotek? Vad ser det ut som vi gör? Lånar ut böcker och har lite program? Hur ska vi kunna marknadsföra vår proffessionalitet på ett bättre sätt? Hur ska bibliotekarierna få visa och hålla uppe sin informationskompetens om ingen ställer några frågor?

83 timmars öppethållande fördelat på de två större enheterna ska skötas av 7 personer, varav 3 1/2 bibliotekarie (chefen inräknad), 1 heltids assistent, 1 på 60 % och en på 35%. De flesta har en passfri dag i veckan för att ha odelad tid för planering, reflekterande och utåtriktad verksamhet. Vi behöver också tid att prata med varandra! Jag vill dessutom att personalen deltar i nätverk och kompetensuteckling som t.ex. länsbiblioteket anordnar. Men då spricker schemat. Vi får byta pass. Jag hoppar in om ingen annan kan. Semestrar ska tas ut, vab eller förkylningar o andra sjukdomar påverkar också. Jag tror inte vi har haft en vecka under hösten då vi inte fått ändra schemat. Vi klarar det, men det är tight och det påverkar personalen att man aldrig riktigt vet hur man får jobba. Skulle s.k. tvättstugeschema funka undrar jag.

Vi har fått synpunkter från Kommunrevisionen att vi har ett begränsat öppethållande. Vi borde ha öppet när folk är lediga. – Javisst! Vi har inte öppet lördagar och söndagar och vi har begränsat öppet under några veckor på sommaren. Frågan är bara hur man fördelar öppettimmarna. Kan vi öka öppethållandet utan utökade resurser? Eller ska vi omfördela öppettiden? Det är något jag ska titta på.

Vi är inne i flera processer samtidigt och just nu känns det som vi springer i en nerförsbacke och håller på att tappa fotfästet. Vi har sett över beståndet med en radikal gallringspolicy, vi har infört RFID, ersatt den stora,gamla disken med en nätt liten info point och möblerat om i biblioteket och bland medierna, satt igång en för oss omfattande programverksamhet, påbörjat en mediaplan … Så nu är det dags att bromsa upp lite och tänka efter. Problemet är att det är svårt att hitta en gemensam tid. I morgon bitti har vi hittat en tid innan vi öppnar. Det är bara det att jag ska på sammanträde på kvällen, så jag skulle egentligen börjat senare. Samlar på mig ännu mera flextid i stället. Nån som känner igen sig?

Kan vi skrota infodisken och utrusta alla bibliotekarier med Iphone (eller motsv.) och en Ipad? Tänk så här menar OCLC (Online Computer Library Center):

Inte idag
Inom två år?
Inom tre år är det möjligt!

Vad som är viktigt inför framtiden, menar Mike Teets är:

• att utveckla en strategi med utgångspunkt från användaren, inte vad vi har idag.
• att utöka servicen och ha en kritisk inställning till nuvarande tjänster.

  att utveckla tillsammans med användaren.

Något finskt bibliotek, glömde tyvärr vilket, har redan börjat med att efterlysa idéer om hur man kan utveckla det mobila biblioteket. Hittade denna poster på Poster Session.